Meny
Sök

Förlossningsberättelsen

Hej allihopa! Idag är det en vecka sedan vi åkte in till Förlossningen och ett par timmar senare kom han till världen, Vår fina Lorentz.

Jag kan inte förstå vart dagarna tagit vägen och jag vill bara trycka på paus och leva i denna stunden för alltid. Att ha fått barn är det häftigaste jag varit med om och min kärlek till Lorentz är något jag aldrig någonsin tidigare upplevt. Det är som alla säger, kärleken till sitt barn är gränslös.

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av vår Förlossning, så mycket som jag kommer ihåg 😉 Man är i en annan värld när man föder barn, det är en sak som är säker!

Det började alltså den 7:e november, förra tisdagen. Jag vaknade upp på strålande humör och hade sovit som en stock hela natten. Jag kände mig inte alls stressad över att han inte kommit ännu (1 dag efter bf.. haha) och jag kände verkligen att han kommer att komma när han är redo. Jag hade lite känningar i magen, ungefär som mensvärk under dagen men tänkte inte mer på det för under lördagen och söndagen hade jag starka sammandragningar som kom med 10 min mellanrum under flera timmar men sedan stannade det av så jag trodde inte alls att det skulle sätta igång idag heller. Sammandragningarna som jag kände av under lördagen och söndagen kändes men gjorde inte alls ont.

Jag minns faktiskt inte riktigt vad jag hade för mig under tisdagen förra veckan men framåt eftermiddagen/kvällen så började sammandragningarna att komma igen och 16,24 började jag klocka sammandragningarna/värkarna för då kände jag att de började komma mer regelbundet. Här är klockslagen som jag tajmade:

16,24
16,29
16,34
16,40
16,44
16,51
16,56
17,03
17,07
17,10
17,16
17,21

De kom alltså ganska så tätt direkt och efter en timme med värkar skrev jag till Victor och berättade att de börjat komma mer regelbundet och att dessa värkarna kändes mycket mer än de jag haft under lördagen och söndagen.

Efter ytterligare några minuter ringde jag till Victor och sa att det tagit ännu mer fart och han fick köra hem från jobbet. Jag minns att jag sa att jag ville att han skulle köpa med sig hamburgare hem eftersom jag inte visste om värkarna skulle avta eller hur lång kvällen skulle bli. Efter 30 min kom han hem med mat och jag sitter i duschen och tar värkarna. Profylaxkursen hjälpte mig supermycket och jag satt och spolade varmt vatten på magen samtidigt som jag andades mig igenom varje värk som kom. Smärtan blev mer om mer påtaglig och jag var verkligen tvungen att koncentrera mig och andas för det gjorde så ont.

Vi jobbade på en timme till hemma och det blev ingen hamburgare för min del. Jag gick mest runt och fokuserade på andning och på att försök slappna av, vilket inte alls var så lätt som man får det att låta.

Någon gång under kvällen kommer jag ihåg att Victor ringde till förlossningen och berättade statusen. De sa att vi var välkomna upp när värkarna kom med ca 3 min mellanrum och vid 19,15 satt vi i bilen påväg in till förlossningen. Det gick helt enkelt ganska snabbt!

Påväg in till vårt rum på förlossningen fick jag stanna på vägen flera gånger för att ta värkarna. Nu förstod jag att det verkligen var på G. Jag hann inte bli nervös eller rädd utan allt fokus låg verkligen på att ta värkarna och andas sig igenom dom.

Väl inne på rummet kopplade det på mig ett CTG. Det är ett band som sätts över magen för att mäta mina värkar och för att se bebisens hjärtljud. De bad mig ligga där i 20 min för att de skulle kunna läsa av resultatet och se om jag var “kvalificerad” för att stanna. Vad de behöver se då är att värkarna kommer regelbundet och att bebisen mår bra när värkarna kommer. Det resultatet i kombination med hur öppen man är avgör om de anser att man ska stanna eller åka hem. Efter 20 min kom de in och såg att mina värkar kom regelbundet och att Lorentz hjärtljud såg fina ut. De undersökte mig och jag var öppen 4 cm! UNDERBART tänkte jag och jag fick beskedet att jag fick stanna och att det var faktiskt var en bebis på gång. Wow!

Efter undersökningen fick vi stanna i samma rum och det var även där jag födde. En av mina två barnmorskor visade hur man använde lustgasen och den hjälpte mig såååå mycket. Där kände jag att “detta kan jag klara!”.

De berättade att de skulle komma in igen om 2 timmar och se hur jag hade öppnat mig och tiden gick faktiskt förvånansvärt snabbt. Värkarna blev mer och mer intensiva och när de kom in igen efter 2 timmar kände jag att lustgasen inte riktigt hjälpte längre och mina värkar avlöste i stort sett varandra. Jag hade inga pauser alls. Att duscha, bada eller studsa runt på en pilatesboll fanns inte på världskartan. Jag hann helt enkelt inte med det utan fick kämpa mig igenom värkarna men jag var fast besluten om att inte ta någon mer bedövning. Jag fick en vetekudde någon gång också men den blev jag bara jättesvettig av så den ville jag inte ha. De sa att mina värkar var väldigt långa men att det var bra “nu händer det säkert massor” och det gjorde det. Under min andra undersökning var jag öppen 5-6cm. Det gick framåt! Men herre gud vad ont det gjorde. Jag var inställd på att det skulle göra ont men det här var något jag aldrig kunde föreställa mig. Jag kämpade på med lustgasen och min andning och de sa att de skulle komma in igen om två timmar.

Jag minns inte riktigt om de kom in igen efter två timmar eller om det var Victor som ringde efter dom för värkarna gick från förlossningsvärkar till krystvärkar och min kropp ville verkligen krysta! De kom in i alla fall och undersökte mig och jag var fullt öppen! Heja kroppen!! Och de sa att om jag villa krysta så var det bara att trycka. Krystvärkarna gjorde också ont men de var inte alls på samma sätt som värkarna. Krystvärkarna kan beskrivas som att spy fast nedåt och 1000 gånger starkare och värre och de gjorde ont på sitt sätt, det bränner till där nere om man säger så.

Efter 20 min krystvärkar var han ute. 01.19 kom han till världens och kom upp på mitt bröst. Helt plötsligt var ALL smärta borta och jag grät av lycka att han äntligen var här efter all denna längtan och väntan! Han var helt perfekt och allt jag någonsin drömt om. En frisk pojk som vägde 4075g och var 53 cm lång.

_DSC9910 _DSC9907 _DSC9904

Jag fick betygsätta min förlossning på BB och den fick 10 av 10. Det finns ingenting jag hade önskat vore annorlunda. Att det gjorde mer ont än jag trodde är ingenting som drar ner betyget på förlossningen i sig för den var verkligen helt fantastisk. Det flöt på precis så som jag hade hoppats på och personalen var helt underbar och vi ska inte tala om Victor. Min fina Victor som jag aldrig hade klarat detta utan. Vilket stöd!

Att föda barn är det häftigaste jag varit med om!

Vi njuter fortfarande av vår bebisbubbla och uppdateringar här får helt enkelt komma när de kommer <3

KRAM D.

KOMMENTARER



  1. Karin

    Åh <3 din berättelse gör mig i vecka 34 lite mindre orolig över förlossningen. Skönt att du fick en så positiv upplevelse av den! Hoppas att det går lika bra för mig!

  2. Denise Nordén

    Det kommer säkert gå hur bra som helst ska du se! Jag tyckte att inställningen gjorde jättemycket och andningen! Även fast det var svårt när det gjorde så ont så försök att andas lugnt! Det hjälpte verkligen! Stort lycka till med allt! Det kommer gå prima! <3 Snart är er bebis här!

x

Uppdaterar varukorgen..

x

Toppresultat

Produkter

Blogg